Hur det var en gång i tiden: KBT på 90- och 00-talet

Vi har ibland fått höra hur det var på 70-och 80–talet, när landets få beteendeterapeuter i ett nyhetsprogram beskrevs som ”de mest avskydda”. Vad många av dagens KBT:are kanske inte vet är att det var ingen lek att vilja ägna sig åt KBT för bara tjugo år sedan. Dan Katz, som tog psykologexamen 2002, berättar om sina minnen som KBT-intresserad psykologstuderande och de första åren som psykolog.

Del 1: 1997 – 2000 (med ett litet strandhugg i 1977)

All aktivitet avstannade. Det blev knäpptyst. Tio par ögon riktades mot mig. Några med lätt avsky i blicken, andra med förvåning. Jag hade uppenbarligen sagt något riktigt gräsligt: 

 –Den där Skinner verkar ju riktigt vettig!

Året var 1977. Jag hade börjat läsa psykologi på Göteborgs Universitet med någon vag uppfattning om att psykologyrket skulle vara ett uthärdligt alternativ om jag misslyckades med att bli popstjärna. Ämnet psykologi hade jag egentligen ingen kunskap i. Vår gymnasielärare i psykologi på Göteborgs Högre Samskola hade enligt trovärdiga källor hållit samma föreläsningar sedan början av 50-talet. Kursboken öppnade vi aldrig. Två gånger per termin höll han läxförhör. Svarade man rätt alla gånger fick man femma i avgångsbetyg. Svarade man fel en gång fick man fyra. Svarade man fel fler gånger låg man riktigt risigt till. Min femma rök när jag inte visste vad Rousseaus älskarinna hette. Ångestnivån under dessa läxförhör påminde om Bergmans film ”Hets”. Läraren gick under benämningen ”Snuskepelle” då han hade en ovana att pilla med högernäven i sitt skrev samtidigt som han tittade intresserat ner i sina kvinnliga elevers urringningar. 

När jag började på universitetet hade jag följaktligen i princip inga kunskaper alls om psykologi. Litteraturen under introduktionskursen bestod av en tunn bok som beskrev tre grundläggande synsätt på människan: det psykoanalytiska, det humanistiska och behaviorismen. För mig var allt nytt, men jag attraherades omedelbart av att behavioristerna ägnade sig åt rejäl grundforskning med kontrollerade experiment. Freuds sexualteori fann jag absurd och skrattretande. Rogers sympatisk men vag. Mina kurskamrater läxade upp mig rejält. Skinner var ju fascist och stod för en kall mekanistisk människosyn. Fyra veckor senare hoppade jag av utbildningen och började spela gitarr i ett discoband. Ämnet psykologi, och i synnerhet psykologer, betraktade jag med stor skepsis.

Tjugo år senare var musikkarriären definitivt över och jag befann mig igen på universitetet. Denna gång som nybörjare på Stockholms Universitets psykologprogram. Via en bekant hade jag upptäckt Aaron Beck och därefter beteendeterapin.  Min respekt för psykologiämnet var reparerad. Dessutom hade jag förstått att man alldeles nyligen hade öppnat möjligheten för psykologstudenter på SU att utbilda sig i KBT. 

Vid introduktionskursen fick vi en tunn bok, misstänkt lik den jag hade läst tjugo år tidigare - som beskrev psykoanalysen. humanistisk psykologi och behaviorism…

Vår lärare på grundutbildningen, som jag omedelbart fann sympatisk då han var en mycket duktig sångare med en fantastisk baryton, hade svårt att dölja sitt förakt för KBT. Han redovisade pliktskyldigt Skinners och Pavlovs forskning, samtidigt som det sken tydligt igenom att detta hade ringa värde för att verkligen ”förstå” mänskligt beteende. När jag frågade om KBT, svarade han kort att ”det ger ingen självinsikt”.

Med mycket få undantag var det denna inställning som man möttes av under de första terminerna. De goda behandlingsresultaten för KBT ignorerades eller antyddes bero på fusk. Elevernas intresse för KBT bemöttes med något som kunde betecknas som passiv aggression som ibland övergick i aktiv. När vi skulle påbörja vår egenterapi meddelade man att det var ett krav att den skulle ske på psykodynamisk grund. Jag tyckte det var märkligt och extremt frustrerande, så jag beklagade mig för Lars-Göran Lundh (sedermera professor i Lund), en av de få förutom Lars-Göran Öst som ägnade sig åt KBT på SU. Lars-Gunnar blev mäkta förvånad, då det året innan hade tagits ett beslut att studenterna fick välja vilken inriktning som helst för egenterapin, bara det var hos en legitimerad psykoterapeut. Det tedde sig uppenbart att lärarna helt enkelt hade ljugit för oss. 

Det kom även rapporter från andra psykologutbildningar. På det nystartade psykologprogrammet i Linköping, där man ville utbilda efter ”common factors” med en tydligt existentialistisk inriktning, hade flera psykologstudenter i frustration sökt extern handledning i KBT då sådan kompetens inte fanns på utbildningen. En av de utbildningsansvariga hade då uttalat att dessa elever borde stängas av från utbildningen då de uppenbarligen hade en ”förkastlig” människosyn”. På utbildningen i Göteborg vägrade man hårdnackat att erbjuda KBT som ett valalternativ. 

Köpte man inte den psykodynamiska teorin var det en konstant kamp på de flesta psykologutbildningar. De enda fristäderna var Uppsala, där beteendeterapin lyckats slå in en kil, samt i viss mån i Umeå, där Carlo Perris hade lyckats sälja in den kognitiva terapin, dock med ett tydligt avståndstagande mot beteendeterapin.

När vi fick uppgift att göra fallbeskrivningar eller skulle öva oss på utlåtande kunde man få backning om man inte lämnade psykodynamiska förklaringar. Vid något enstaka tillfälle dök professor Öst upp och drog behandlingsresultaten för KBT, och under en eftermiddag dök Sven Rydberg upp som en frisk fläkt och gick igenom inlärningspsykologiska grundprinciper. Men i övrigt lyste beteendeterapin med sin frånvaro. 

Däremot fick vi rejäl undervisning i olika psykodynamiska läror. En lärobok beskrev ett fall med en kvinnlig student som gick i psykodynamisk terapi. Hon hade fått ont i nacken när hon flyttat in i ett studenthem där hon delade rum med en kvinnlig kurskamrat. Nacksmärtan förklarades med att hon omedvetet ”vände sig bort” från sin latenta homosexualitet. När vi skulle diskutera boken på ett seminarium hade jag svårt att hålla mig för skratt och framkastade den vågade teorin att hennes nackbesvär kanske berodde på att hennes nya säng var obekväm. Min munterhet uppskattades inte av mina kursare, och än mindre av läraren som höll i seminariet.

När vi efter några terminer skulle läsa gruppsykologi utsattes terminsgruppen för en obligatorisk Tavistokliknande övning där några organisationspsykologer satte oss i en stor ring och gav oss i uppgift att hitta på ett problem som sedan skulle lösas. De styrde inte på något sätt, men med jämna mellanrum höjde någon av dem rösten och uttalade med högtidlig stämma en tolkning av vad han ”kände” i rummet. Efter två dagars diskuterande framkom det att en i vår terminsgrupp inte trivdes i gruppen. Denne persons talan fördes av en annan som inte ville berätta vem det var som mådde dåligt, inte heller varför eller vilka som hade felat. Organisationspsykologerna ingrep inte på något sätt. Övningen gav som resultat att stämningen i terminsgruppen gick från riktigt god till usel. Två kurskamrater hoppade av utbildningen. Vad vi skulle lära oss av detta framkom aldrig.

På termin 6 fick vi praktisera i tio veckor. Jag hamnade på en psykiatrisk vuxenmottagning där jag fick pröva på att ”behandla” en handfull patienter. Av ett fyrtiotal anställda hade ingen KBT-utbildning. En psykolog gick psykoterapeututbildning i kognitiv terapi. På egen hand hade jag läst in en hel del KBT, men att exponera utan att riktigt veta vad jag höll på med vågade jag mig inte på. Så ”behandlingarna” blev mest någon form av psykoedukation om ångest. Min handledare på mottagningen var psykoanalytiskt skolad och jag lärde mig snabbt att inte berätta vad jag egentligen hade för mig. Vid ett tillfälle lät jag en klient, som var orolig för att hon gått ner i vikt, realitetspröva genom att använda vågen som stod i sköterskornas rum (hon hade inte gått ner ett gram). Min handledare blev mycket bekymrad. ”Har du kontrollbehov?” utbrast hon och förklarade att jag kunde sabotera överföringen med mitt tilltag. Några gånger ringde jag Lars-Gunnar Lundh på SU i ren desperation för att få råd. När man tog upp evidensen för KBT med kollegorna bemöttes det med antydningar om att behandlingsresultaten berodde på fusk. 

På mottagningen hade man en stödgrupp för dem som led av paniksyndrom. De träffades varannan vecka under ledning av en sjuksköterska. Samtalen kretsade kring hur jobbigt de hade det. När jag fick träffa dem och berättade att deras besvär var behandlingsbara blev flera av dem upprörda. De hade under åratal av träffar uppnått konsensus om att deras ångest berodde på att det var samhällets fel och så länge som det inte förändrades kunde de inte bli friska.

I detta mörker var BTF som min räddningsplanka. Det ordnades träffar på institutionen för de få som hade intresse för KBT. Vi var inte många, men det var skönt att få ventilera sin frustration och få stöd bland likasinnade. Man läste KBT-böcker vid sidan av och passade på att springa på workshops som arrangerades av BTF.

Men, när det blev dags för att välja vilken terapiinriktning vi ville grundutbildas i hände något märkligt: flera av mina kurskamrater, som tidigare hade verkat väldigt psykodynamiska, började överväga KBT.  Viss hjälp kom faktiskt från psykodynamiskt håll. Psykodynamiska föreläsare – ofta gammaldags psykoanalytiker - kom vanligtvis helt oförberedda och kunde sätta sig ner med armarna i kors över en tämligen korpulent mage och inleda med att fråga vad vi ville veta. Ofta hävdade de att de hade ”botat” alla sina klienter och drog någon fallhistoria. KBT-föreläsarna kom samtliga väl förberedda, hade tydliga powerpointpresentationer och radade upp forskningsresultat. Psykodynamikerna gjorde helt enkelt självmål. 

På termin sju blev det en sensation när vår terminsgrupp, som den första någonsin, med klar majoritet valde att specialisera sig på KBT. Jag erinrade mig en övning på termin ett, där vi skulle placera ut oss i en lektionssal utifrån vilken terapiinriktning vi sympatiserade med. Var man övertygad psykodynamiker skulle man ställa sig vid utgången, var man intresserad av KBT vid fönstret. Jag och en annan kurskamrat ugglade ensamma vid fönstret, en tredje ställde sig i mitten. De resterande tjugosju trängdes vid dörren. Nu hade mer än hälften flyttat sig mot ljuset, vid fönstret.